0

Kjell Andersson – från Plex till Pops

Marcus Leifby samtalar med Kjell Andersson. Foto: Magnus Herbertsson/Aftonbladet

Marcus Leifby samtalar med Kjell Andersson. Foto: Magnus Herbertsson/Aftonbladet

Hade det inte varit just Kjell Andersson hade jag ringt nationella insatsstyrkan direkt. Karln går ju för fasen runt på stan med manuset till tidernas första Sportspegeln-sändning i sin väska. Men, visst, efter 46 år på SVT-sporten får han väl göra lite som han vill. SKS-magasinet har träffat ”Mr. tv-sporten” för att prata om hur det var, är, och kommer att bli.

– Jag har jobbat med tre generationers sportjournalister. Från Plex till Pops. När jag tänker på det så känns det faktiskt stort.

Frågar du en smålänning om ”Big Kjell” så blir svaret garanterat att ”jo, honom känner jag till, Kjell Samuelsson kommer från Tingsryd och var en väldigt begåvad ishockeyspelare”. Frågar du någon på tv-sporten blir svaret helt annorlunda.

Det första som slår mig när jag möter Kjell Andersson utanför Nalen uppe på Brunkebergsåsen i centrala Stockholm är att han ser precis likadan ut som senast jag såg honom. När det nu kan ha varit? I Lilla Sportspegeln-premiären 1983? Kanske. Han satt där med Bengt Grive, Ulf Elfving och Clint Eastw… Christer Ulfbåge, och det här är ju samma Kjell.

– Jag har precis varit i Palma på Mallorca och cyklat, berättar det solbrända ansiktet som känns så oerhört bekant trots att vi aldrig träffats tidigare. Rösten är precis som jag minns den.

Kjell Andersson inledde sin karriär på SVT sent 60-tal när han praktiserade på nyhetsredaktionen. Han kom från journalisthögskolan i Göteborg och var en av fyra praktikanter som SVT tog in, en av de andra hette Claes Elfsberg, möjligtvis är han bekant för en del.

– Vi var för många praktikanter och det fanns inte så mycket att göra. Så min handledare Åke Magnusson, Bengt Magnussons pappa för övrigt, ringde ner till Åke Ivarsson och frågade om jag kunde komma ner till sporten en runda. ”Skicka ner honom” svarade han. Andersson trippade ner till sportredaktionen och blev kvar. I 46 år.

– Det måste ha varit 69-70 någonstans, och så blev jag anställd 1971.

– Jag var sportintresserad men hade väl egentligen inte tänkt så mycket på vart det skulle ta vägen. Jag hade ingen plan direkt. Men det var roligt att komma ner till sportgänget och så blir det så här. Och då kanske någon tänker ”46 år! Vad är det för fel på dig då, som aldrig gjort någonting annat?”.

Det är bra att du ställer frågorna själv.
– Ja. Men jag har haft så många olika arbetsuppgifter. Jag har nästan gjort allt som går att göra, under olika perioder. Och med ökad självkännedom och självbild kommer du fram till var du har de bästa förutsättningarna att göra ett bra jobb, var du har din talang.

Kjell Andersson har varit reporter, redaktör, han har jobbat som programledare för de stora och små sportmagasinen, kommenterat, varit redaktionschef, utvecklat program, haft OS-ansvar och burit titeln ”evenemangschef ”. Han har agerat mentor, coachat och lett projekt, jobbat nära varenda tv-sportchef från Gert Engström till Per Yng, tillsammans med profiler som Putte Kock och Daniel Nannskog. Spännvidd, kallas det väl.

Kjell Andersson började på tv-sporten när det bara fanns en sportsändning i veckan och slutade i en tid där rapporteringen sedan länge pågår dygnet runt, under årets alla dagar. Det enda jobb han aldrig haft är det som högste chef för tv-sporten.

– När Lennart Sveder dog i en hjärtinfarkt 1985 så delade jag och Sven-Olof Malmros på chefsjobbet i ett övergångsskede. Jag tog den publicistiska delen och han
tog ekonomin och allt det där. Och när någon sedan skulle ta det övergripande ansvaret, och med det följer ekonomi, personal och internpolitik, så tog han det. Jag blev någon slags biträdande och jag trivdes med det.

Jag måste ändå ställa frågan – har du fått frågan?
– Ja, 1985 blev jag uppmanad att söka. Men inte sedan dess. Jag tror att omgivningen har sett vad jag är för typ av ledare. Jag har alltid känt mig mer som en journalist än som en chef. En chef ska kunna och ha koll på så mycket annat. HR, ekonomi, marknad. Det är långa möten och mala ekonomi. Jag var  mer intresserad av dagens journalistik och programmet. Intresset har alltid varit större för lagarbetet och för personerna som ska utföra det. Jag var bättre på det och därför blev det som det blev.

Men jag minns dig från sändningarna och visst kommenterade du till och med fotboll i ”Tipsextra”?
– Stämmer. Jag tror jag gjorde två matcher i Tipsextra. Och jag kommenterade längdskidor i OS i Lake Placid 1980. Men det blev inget bra.

Varför?
– Jag åkte hem och lyssnade på hur det lät och kom fram till ”nej, det här är ingenting jag ska göra”. Jag hade ett tråkigt röstläge
och det var helt fel att ha mig där, i en stor svensk gren under ett OS. Hade jag fått göra om det med lite övning och klokskap hade det kunnat bli bra, men från att göra någonting bra till att göra det riktigt bra, det är skillnad.

Vad utmärker en bra kommentator enligt dig?
– En kommentator måste ha flera olika komponenter som fungerar tillsammans. Kunskap, ett bra och rikt språk, personlighet, tajming, en gnutta humor. Jag tror att du kan träna dig till att bli en bra kommentator, men för att bli en riktigt bra kommentator då måste alla de här bitarna finnas på
plats.

Hur låter det i dag tycker du, jämfört med när du började på tv-sporten?
– Det pratas för mycket. Sönder. Tänk efter. Vad kommer du ihåg? Någon som tjuter i högan sky, eller när ”Plex” säger ”nu kommer Stenmark, nu säger jag inte mer”. Det kan jag sakna. Lugnet.

Var aldrig rädd för tystnaden?
– Var aldrig rädd för tystnaden.

Det var Grive som sa så. Men hade Bengt Grive och Sven ”Plex” Petersson fått jobbet i dag?
– Jag hoppas det, men skolan ser annorlunda ut nu. Min favorit i dag är Jacob Hård. Han har personligheten, bakgrunden, kunskapen och han jobbar suveränt tillsammans med experten. Han leder sändningen, använder sin expert och han gör experten bra.

På tal om Bengt Grive. Om vi försöker ta oss tillbaka till Kjells första år på tv-sporten så fanns han där, Grive, tillsammans med ”Plex” och Bengt Bedrup, och snart kom Arne Hegerfors och Bo Hansson.

Kjell Andersson kallar de för första generationens sportjournalister. Konstnärstyperna, de lite mindre granskande journalisterna, de som gärna inte sågade av grenen de själva satt på.
– I början fanns det bara en Sportspegel i veckan att fylla. Sedan kom ”Sportextra” på torsdagar, jag tror att det var 1969. Dagliga sportsändningar kom först 1977 så det här gänget hade relativt lugna veckor. Det var många, och långa, luncher på ”Grenadjären”.

Men fanns de på plats då, på redaktionen eller flöt de bara runt?
– Till och från. De hade en behaglig tillvaro. Inga morgonmöten där någon frågade ”var fasen är Grive?”. De tittade in då och då. Jag minns en gång när det började gå rykten om att Björn Borg skulle sluta och på den tiden var det ju Bengt Grive som gjorde Borg. Björn Borg bojkottade nästan all media så vi var på Grive att han skulle kolla upp det. På den här tiden hade vi veckomöte på tisdagar klockan 13 där vi lade upp riktlinjer för kommande vecka och just frågan om Borg kom upp. Grive var aldrig med på mötena men just den här dagen satt han på redaktionen. Någon gick och hämtade honom och när Bengt öppnade dörren in till mötesrummet, med en cigarill i näven, tittade han bara på oss och frågade ”vad fan gör ni här?”. Vi förklarade att vi ville veta hur det egentligen låg till med
Borg. Han tittade på oss, tog en bloss, blåste ut rök och så sade han bara ”han ringer mig om det är något”. Sedan vände han på klacken och gick.

Vad sade ni då?
– Ja, vad säger man. Han fick ju hållas. Det funkade så på den här tiden.

Andersson har också sett baksidan av det mäktiga och märkliga genomslag som tv-mediet hade på 60- och 70-talen.

– Lennart Hyland träffade jag många gånger och han var en schyst kille, fin att vara med, till och med ganska blyg. Men han blev en annan person i och med uppmärksamheten, när teve blev stort, det var som att han blev allas egendom. Vi åt en lunch på Östermalmshallen en gång och när han kommer in där drar det igång. ”Lennart kom och smaka här, Lennart kom hit ska du få se” och folk flockades runt omkring honom. Det blev som en ”Hylands hörna” där i saluhallen. Vi var där för att käka och så blev det så där. Det var tragiskt att se på något sätt och det är skönt att det inte tar sig de uttrycken i dag.

När var SVT som bäst, tycker du?
– Det är svårt att säga. Vi gör fortfarande bra saker. Men när vi hade Borg och Stenmark på 70- och 80-talen. Det är en tid som aldrig kommer tillbaka och att ha fått vara med om det är riktigt kul. Det var också en tid då den andra generationens sportjournalister började komma in. Jacob Hård, Jane Björck, Jens Lind, Albert Svanberg och de där.

Men det var också en tid då SVT för första gången fick konkurrens, 1989 köpte TV3 hockey-VM, några år senare klev TV4 in i leken och för ett par år sedan förlorade SVT rättigheterna till OS.

– Den konkurrensen har varit bra. Naturlig och viktig. Det har självklart funnits en ambition att ta tillbaka OS men det kanske inte går. Och om vi inte kan vara med och visa OS, eller den bästa fotbollen, vad är det då SVT ska göra?

Nu ställer du bra frågor till dig själv igen. Vad ska SVT göra?
– Om en sportredaktion inte kan göra det som står högst upp på önskelistan, på grund av konkurrens och ekonomi, så gäller det att hitta en annan väg och våga satsa stenhårt på att göra något av det som ingen annan gör. Att granska, låta berättelserna ta plats. Bengt Bedrup ägde Sportspegeln på sin tid. Det var hans personliga egendom. Han läste morgontidningarna och skrev påannonser och hände det något på eftermiddagen och vi ville ändra sade han alltid ”det är för sent nu”. Tiderna förändras.

Hur ser tv-tittandet ut om tio år?
– Det är den stora frågan. Hade jag vetat det hade jag inte slutat. Då hade jag jobbat som dyr konsult i dag. Den traditionella teven kommer kanske inte att försvinna, men publiken återkommer inte. Publiken blir mindre och vem klarar det bäst, i ett ganska litet land där alla slåss om den lilla publiken? Det är svårt att veta. Den tablålagda teven är dödsdömd och även om du gör det ingen annan gör, och satsar på en berättande och granskande journalistik, är ändå frågan; hur säljer du in den?

Under tiden alla mediachefer funderar på överlevnad står Kjell Andersson på nionde och försöker sänka en tremeters. Han håller igång, tränar en hel del, cyklar
och spelar golf, träffar barn och barnbarn, och då och då träffar han sina gamla kollegor. Det händer att han hör av sig till, eller besöker, redaktionen någon gång då och då, och precis som alla andra så finns det saker Kjell Andersson inte saknar från sitt arbete.
– När Björn Fagerlind ringer halv sex en lördagsmorgon och är stressad över att Stig har varit ute i backen och att han nu säger att det inte kommer att bli någonting. Att dra igång den processen, att planera om och så där, det är en liten befrielse att slippa det faktiskt.

MARCUS LEIFBY

Andreas Lundin

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *