0

Journalister måste välja – men inte på webben

Foto: Johan Flinck

Foto: Johan Flinck

En bild säger mer än tusen ord. Som den här. Men hur många ord säger webb-tv? Alldeles för många tusen.

Det slog emot mig när jag klev in i Svenska Fotbollförbundets medietält i Saint-Nazaire inför den första pressträffen på plats på EM. Inte värmen. Inte heller dimensionen på tältet som var väl tilltagen, för att inte tala om storleken på själva presscentret hundra meter därifrån.

Nej, utan fördelningen av ”written press” och ”webb-tv” (SVT och TV4 hade, som rättighetsinnehavare, sin egen gräddfil i en annan del av tältet).

Modern journalist som man försöker vara – men ändå inte är, vilket ni kommer att inse i den här texten – så tog jag upp mobilen, knäppte en bild och lade ut på sociala medier.

En bild av Skiftet; mediehusens skifte av fokus från texter till sändningar. En bild som jag nu blivit ombedd att skriva några rader utifrån. Jag har bokstavligen ingen bild av hur det såg ut i medietältet i Kiev vid EM för fyra år sedan.

Det hade sett ut som de senaste ett-två åren: de få webb-tv-teamen (som väl bara var två om jag minns rätt – kvällstidningsduon) hade inte ens en av förbundet bestämd placering utan drog sig undan lite med sina intervjuobjekt för att få vara för sig själva.

Men nu, när vi för första gången klev in i medietältet på träningsanläggningen i Saint-Nazaire för en pressträff med spelarna, var det uppenbart att vi inte bara stod inför ett skifte utan att det redan var genomfört. Webb-tv-folket var inte bara fler än den skrivande pressen för första gången, de var väldigt många fler, cirka 70/30 till webbtv:s ”fördel”.

Visst, arbetsmiljön blev ju bekvämare på den skrivande sidan när vi var så få. Men de tankar på en bok i mixed zone-teknik som kollegerna Robert Laul och Niklas Green hade under ett par år i trängseln på gamla Råsunda kändes plötsligt väldigt daterade. På webb-tv-sidan behövs det ingen sådan bok om rävspelet i den mixade zonen för där slår var och en upp sitt stativ och väntar snällt till det är ens tur.

Själv tillhör jag den tynande written press-skaran även om jag bytte av kollega Patrik Sjögren (numera Brenning) vid två tillfällen före och under EM. Jag gör ingen hemlighet av vad jag tycker om utvecklingen. En utveckling som inte drivs på av några journalistiska överväganden utan av annonsintäkter.

Konsekvensen blir att allt som sägs i den mixade zonen bara öses ut i webb-tv. Politik är att vilja, sa Olof Palme. Journalistik är att välja. Inte minst att välja bort.

Vi ska hjälpa läsaren, tittaren eller lyssnaren, att förstå vad som är det intressantaste och viktigaste (och roligaste för den delen) från en halvtimme med fyra landslagsspelare och lyfta fram, vinkla och rubricera. Men webb-tv i dag handlar mest om att ösa ut allt som sägs, helt utan att sovra för att hjälpa tittaren att hitta det som är relevant och intressant.

Kalla mig bakåtsträvare, men jag menar att här någonstans går en stolt hantverksskicklighet i kåren förlorad. Och jag är rädd för att vi tappar mediekonsumenten, för vem orkar titta bortom autostarten?

Den här tendensen ser jag numera också hos unga, skrivande kolleger när vi nu genomför(t) den digitala omställningen. Vi vet alla att det är svårare att skriva kort än långt. Men på webben behöver du inte skriva kort eller välja bort som du behövde i good old print. Artiklarna blir bara längre och längre och varenda stavelse från den som intervjuas ska urskillningslöst med. Jag är rädd för att vi tappar mediekonsumenten här också.

Uppmaningen här var att skriva lite kåserande och lättsamt kring den bild jag tog i Saint-Nazaire under EM. I stället blev det en pamflett. Och på tal om att skriva kort är det dags att sätta punkt. Till nästa SKS-magasin skickar jag en sjuminuters YouTube-länk.

JOHAN FLINCK, SPORTBLADET

Andreas Lundin

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *