1

”Priset gav mig råg i ryggen när jag började tvivla”

Foto: Andreas L Eriksson / Bildbyrån

Foto: Andreas L Eriksson / Bildbyrån

Hur mår svensk fotboll? Hur mår svensk fotbollsjournalistik? Och hur mår Olof Lundh ett år efter priset som Årets Sportjournalist? Tre frågor Robert Laul tog med sig till en lunch med den bokaktuelle TV4-murveln.

– Journalistiken mår bättre än fotbollen, slår Olof Lundh fast.

Jag träffar Olof på landslagshotellet Scandic Park i centrala Stockholm mitt under pågående landslagssamling. Erik Hamréns regim tillät inget sådant, nu kan Olof och jag äta lunch på hotellrestaurangen i godan ro. Först kommer förbundskapten Janne Andersson fram och skakar hand. Sedan gör lagkaptenen Andreas Granqvist samma sak. Och till sist assisterande förbundskapten Peter Wettergren.

Olof Lundh välkomnar helomvändningen.

– En hundraåttigradig skillnad. Det hänger väl dels ihop med förbundskaptensbytet men också med att Zlatan Ibrahimovic, som styrde och ställde, nu har försvunnit.

Mikael Lustig går förbi, han nickar vänligt. Det var annorlunda efter playoffet mot Danmark i höstas, då var det mer av en ”där fick ni”-attityd. Jag frågar Olof Lundh om spelarna verkligen har ändrat inställning till journalisterna.

– Ja, det är stor skillnad där också. En helt annan attityd. Det är rätt fascinerande ur ett mänskligt perspektiv, ur ett grupperspektiv. Hur de kan byta på det sättet? Inför EM var det spelare som inte hälsade, det är mycket mer avslappnat nu. Om det beror på att Hamrén försvunnit, på att Zlatan har försvunnit, om det är en kombination eller om det beror på Janne Andersson, det kan nog bara de själva svara på, säger Olof Lundh.

Men är det egentligen inte – ur ett läsarperspektiv – ett större problem om journalisterna kommer för nära de som ska bevakas än att journalisterna hålls på avstånd? Är inte oberoendet viktigare än närheten? Jodå, Olof Lundh har redan fått flera läsarmejl på temat.

– Det finns definitivt en fara att vi kommer för nära, att vi blir för mycket kompisar. Man ska vara vaksam men jag tror att journalistiken blir bättre av att vi kommer närmre. Det är inte bra när det blir fientligt som under Hamrén. Det var jobbigt att komma till en landslagssamling där landslagschefen Lasse Richt säger ”Både lagkaptenen och förbundskaptenen hatar dig, vad gör du för fel?”.

Olof Lundh hanterar balansgången så här:

– Jag har som devis att jag är mycket i mixed zone. Därför kan jag vara hård i text, jag möter de spelare och ledare jag skriver om. Jag har inga problem att möta Erik Hamrén eller vem det nu kan vara dagen efter jag har varit hård. Jag tror det är en fara att sitta på läktaren och bara såga, att aldrig vara i kontakt med spelare och ledare.

Hösten 2015 tvivlade Olof Lundh ändå på om han var på rätt väg. Striderna med Hamrén och landslaget tärde. Då ringde SKS juryordförande Lasse Granqvist och berättade att han skulle få priset som Årets Sportjournalist.

– Det betydde mycket mer än jag trodde. Jag blev glad och stolt. Det gav mig råg i ryggen. Lasse Granqvist ringde faktiskt precis när jag hade fått höra av landslagschefen att både förbundskaptenen och lagkaptenen hatade mig, så jag vacklade lite, gör jag något fel? Priset blev ett lyft för den journalistik jag står för och tror på, säger Olof Lundh.

Foto: Bildbyrån

Foto: Bildbyrån

Av bara farten skrev han den bok som ett förlag hade hört av sig om ett år tidigare (”Vad jag pratar om när jag pratar om fotboll”).

Varför ska folk läsa din bok?

– För att lära sig hur det egentligen går till i svensk fotboll. Jag tror folk är rätt naiva kring den fina familjen fotboll, folkrörelsen. Det går inte till så. Jag har fått många mejl och reaktioner som läst boken och fattat att den folkrörelsen är inte så mycket bättre Fifa och Uefa. Det är inga resväskor med cash men det är samma typ av kultur. Den kulturen finns i Kommunal, den finns i SCA och den finns i Svenska Fotbollförbundet och i klubbarna.

Kulturen som Olof Lundh pratar om är bristen på insyn:

– Slentrianmässigt slänger många ur sig att idrotten ska granskas. Men det är svårare att granska idrotten än myndigheter som omfattas av offentlighetsprincipen. Idrotten är så fruktansvärt sluten att inte ens medlemmarna har koll. IFK Göteborgs medlemmar får inte reda på att Kamratgården är såld, förbundets medlemmar får inte reda på hur mycket pengar som har förlorats på Friends.

Bristen på insyn går som en röd tråd från toppen till botten i fotbollen. Mest stolt är han ändå över att ha hjälpt lilla Åsebro IF att få rätt mot IFK Göteborg gällande ersättning för mittfältaren Sebastian Eriksson.

– Mindre än 30 dagar efter att storyn fick liv hade de nått en överenskommelse med Blåvitt, säger Olof Lundh.

Tord Grip hörde av sig med ”Svennis”-parafrasen ”Möcke, möcke bra” men från SvFF:s högsta höns, ordföranden Karl-Erik Nilsson, har det varit tyst.

– De låtsas som att boken inte finns. Det är smart, säger Olof Lundh.

Förre ordföranden Lars-Åke Lagrell – som Lundh går hårt åt kring Friends-bygget – har valt en annan taktik: En hämndbok är på väg ut:

– Jag har förstått att Lars-Åke är missnöjd, att han nu skriver på sina memoarer. En reporter som jobbar för honom, har ringt till flera gamla chefer på Expressen, och uttryckligen velat ha skit om mig. Lagrells handgångne man är på jakt efter mig, säger Lundh med ett leende.

Hur ser du på det?

– Det får man acceptera. Jag kan inte ha några synpunkter på det. Jag kan bara konstatera att det är så det går till. Jag har träffat en öm punkt.

Är du orolig?

– Nej, men eftersom de är i kontakt med Expressen förstår jag att det handlar om (agenten) Kent Carlzon. Det är klarlagt vad jag gjorde där. Om de vill vända upp och ner på det en gång till får de väl göra det. Det ändrar inte vad jag har skrivit om i min bok.

Du krönikerar för Dagens Industri också. Är det etiskt riktigt när du samtidigt jobbar på en tv-kanal som handlar med rättigheter? Vad är skillnaden på det och rollen du hade i den gamla Kent Carlzon-affären?

– Skillnaden är att detta är helt öppet. Det var det inte då. Men jag inser förstås att det inte är oproblematiskt.

Senaste DI-krönikan handlade om att C More köpt tv-rätten till svensk hockey över sex år, och Olof Lundh blir för första gången under intervjun upprörd, han höjer rösten:

– Det är ju ingen jävel som skriver om det annars! Det är det största tv-avtalet som nå- gonsin tecknats i Norden. Ingen skriver om det. Inte branschpressen. Inte Sportbladet. Inte Expressen. Då kände jag: Vad fan, den här kampen som pågår måste man ju lyfta fram, säger Olof Lundh och fortsätter med en lång utläggning om varför tv-bolagen måste höja abonnemangsavgifterna:

– Jag fattar inte att Aftonbladet eller Expressen inte har en dedikerad reporter som jobbar med de här frågorna. Rättigheter och profiler är ju sådant som lockar läsare också.

Han pratar länge och engagerat om allt från journalisternas arbetsmiljö på arenorna till svensk fotbolls största makthavare, ja det verkar som att yrkesmannen Olof Lundh, som nyss fyllde 50, mår bra.

Att svensk fotboll inte mår lika bra är lika tydligt om vi ska lita på Lundhs verklighetsbeskrivning.

– Ett krisande IFK Göteborg är en riktigare symbol för svensk herrklubbsfotboll än vad Malmö FF är. Damerna står utan tv-avtal. Landslagen glimtar till men basen i pyramiden har det jäkligt tufft, säger han.

Då är Olof Lundh mer positivt inställd till journalistiken:

– Den mår rätt bra faktiskt, tycker jag. Svensk fotbollsjournalistisk mår bättre än svensk fotboll. Det blir fler och fler granskningar. Där finns ett brett spektra med reportage och krönikor. Fotbollsjournalistiken har vuxit sedan 2000 när Sportbladet, Offside och Svenska Fans startade.

Till sist: Vem tycker du ska ha priset Årets Sportjournalist i år?

– Tomas Nilsson på Helsingborgs Dagblad. Att granska den lokala storklubben är inte det lättaste, säger Olof Lundh.

ROBERT LAUL


De har mest makt i svensk fotboll enligt Olof Lundh:

1. Zlatan Ibrahimovic har absolut mest makt. Han flyttar bevakning till det han gör. Vill han ha bevakning på något får han finpublikationer som DN och Dagens Industri Weekend att följa med. Ingen har mer makt än Zlatan, och det är långt ner till nummer två.

2. Håkan Sjöstrand (generalsekreterare i SvFF). Han är högsta ansvarig för de bägge landslagen. Han påverkar därmed både förbundet och landslagen.

3. Pontus Carlgren eller Erik Westberg. Cheferna på Sportbladet respektive TV4-Sporten. En mediechef måste vara med där uppe. SVT är fortfarande tunga även om de mest når en äldre kategori idag.


Snart utses Årets Sportjournalist 2016. Tidigare vinnare nedan.

Årets Sportjournalist

1987 Åke Strömmer, Radiosporten
1988 Anders Andersö, Svenska Dagbladet
1989 Torbjörn Petersson, Dagens Nyheter
1990 Per-Olof Olsson, TT
1991 Claes-G Bengtsson, Expressen
1992 Bo Gentzel, TV-sporten, SvT
1993 Pia Erlandsson, TV-Sporten, SvT
1994 Ulf Pettersson, Strömbergs Idrottsboken
1995 Anders Steinvall, Dagens Nyheter
1996 Ken Olofsson, frilans
1997 Sune Sylvén, Svenska Dagbladet
1998 Lars Sandlin, Aftonbladet
1999 Lennart Eriksson, frilans
2000 Jens Lind, frilans
2001 Lars Östling, Aftonbladet
2002 Jan Majlard, Svenska Dagbladet
2003 Lars Granqvist, frilans
2004 Jens Littorin, Dagens Nyheter
2005 Simon Bank, Aftonbladet
2006 Peter Jihde, TV-sporten, SvT
2007 Göran Zachrisson, frilans
2008 Mats Wennerholm, Aftonbladet
2009 Tommy Åström, frilans
2010 Henrik Skiöld, TT
2011 André Pops, TV-Sporten, SvT
2012 Erik Niva, Aftonbladet
2013 Lisa Edwinsson, Dagens Nyheter
2014 Johanna Frändén, Frilans
2015 Olof Lundh, TV4

Andreas Lundin

One Comment

  1. Jag tror jag skall läsa boken, men jag vet inte om jag orkar ännu, i denna lilla artikel så kan jag säga att jag känner igen det helt och hållet. Hur insynen i klubbar är skyddad och när man ber om att få se vart pengarna går hur uthängd man blir. Jag var med i den förening som vår kära förbundsordförande Karl-Erik Nilsson satt i styrelsen i för bara något år sedan. Det gjorde mig så jävla arg hur föreningen utnyttjade ungdomar och deras föräldrar för att dra in pengar till A-lag, och inga resurser alls satsades på ungdomarna och deras ledare, det fanns ledare som handgripligen gav sig på barn och föreningen bara blundade, även när de fick vetskap om det, så även vår förbundsordförande, han var inkluderad i mailkontakterna vi hade, detta gjorde vi för att i vår enfalls trodde att klubben skulle göra något och vi trodde inte SvFF ordförande vågade vara med i en förening med dessa problem, men där fick vi fel. De ansöker om pengar med fina skrivelser om att det skall gå till ungdomsverksamheten, allt precis allt är lögner. När jag/vi hoppade av så skrevs det i tidning och sociala media en massa lögner om oss, det var faktiskt om jag inte missminner mig 22 ungdomsledare som hoppade av. Nu har vi startat en egen förening för ungdomar och det skall jag säga är ju inte helt lätt, vi blir motarbetade hela tiden dock inta av BFF de har välkomnat oss och hjälpt oss väldigt mycket (kan bero på att det är flera kvinnor som är med där och styr och har fått för mig att det är mindre korrupt då), men på ett sätt så är det vårt bränsle att fortsätta att bli motarbetade. Tyvärr så är det på liknande sätt i jag tror nästan alla föreningar, allt är bara mygel. När de skrev ner oss som värst så gick jag till föreningen i fråga och sa att tar de inte bort lögnerna från sociala medier omgående så släpper jag allt vi har om föreningen till media, då de inte visste hur mycket vi visste och hade papper på, ( eftersom de inte skriver ner något själva som kan bevisa att de myglar, och de visste att jag sett när de ändrat i protokoll ) så tog de genast bort texterna. Någon dag senare blir jag inkallad till klubbens ordförandes kontor där han som han själv sa, bad på sina bara knän att vi skulle sluta och komma tillbaka till föreningen, dessutom erbjöd han mig 40 000kr för att stoppa allt och komma tillbaka, vilket jag givetvis inte tog emot, det ända jag ångrade var att jag inte spelade in samtalet för det hade jag i mina tankar innan jag träffade honom, och då hade jag gått till media. Tyvärr så ser jag väldigt dystert på svensk fotbolls framtid. Jag vill tro att det var bättre förr och hoppas för alla våra ungdomar och svensk fotbolls framtid att jag har fel. Jag tror att vilken journalist som helst som fördjupar sig i en förenings ekonomi kommer märka hur det är, tyvärr så är det så att många journalister nöjer sig med vad föreningarna säger eller visar i fina och välskrivna pappar, och där ser det väldigt bra ut, men följer man upp det så ser man ganska snart att sanningen är något helt annat. Det är så illa att i många fall så kan man inte gå ut med namn med risk för att ens egna barn blir trakasserade, och det är det värsta jag vet, kritiserar jag något eller någon så står jag för det men när tredje part blir drabbad är det otrevligt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *